Bra och dåligt
Igår hade jag en så fin dag. Vet inte direkt varför. Det hände inget extraordinärt utan det var mer känslan som bara var skön. Mackan kom på förmiddagen och vi styrde frulle. Det var fint att ses. inga hard feelings utan det kändes avslappnat och skönt. Runt lunch skjutsade han mig till uni för ett ärende. På eftermiddagen satte jag mig och skrev hemtentan och sedan avslutade jag dagen med ett combatpass. Gick bra med tanke på att jag varit sjuk hela förra veckan.
Annars går väl livet och känslorna lite upp och ner just nu. Den dramatik som varit har börjat lägga sig vilket å ena sidan är skönt. Men det har också fått mig att tänka mycket och framförallt gett mig tid och plats till att känna efter. Det är så lätt att bryta upp för att någon gör en illa på något vis, det är lätt att ta på, men sen i efterhand känner man vad som verkligen gör ont. Hårda ord och fysiska medel är som sagt lätta att ta på och då även lätta att förlåta. Man kan säga och göra saker i stundens hetta som man egentligen kanske inte menar. Men att känna att den man är med varken tror eller försöker tro att man vill vara just där och då med den personen tar så sjukt mycket energi. Istället blir man testad gång på gång för att ens reaktion ska avgöra vart man står. Att vilja vara med personen dag ut och dag in räcker inte. Och ju mer man försöker hävda sig och ju mer kärlek man försöker ösa desto mer skit får man tillbaks och ännu mindre blir man trodd. Om någon inte kan ta emot min kärlek så är man väl fan inte värd den heller! Har insett att detta är det som gör så jävla ont. Att någon man faktiskt ville vara med och tyckte om inte kan se det eller vägrar och se det för att denne tar för givet att man flörtar runt på annat håll. Så till den gräns att han måste göra det själv för att jag gör ju det, eller mig vet man inte vart man har. Tillslut tar energin slut. När kärleken inte räcker till så finns inget mer jag kan ge tyvärr.
med dessa känslor har även tårarna kommit och det känns skönt samtidgt jävligt jobbigt. Att känna sig sviken av någon man hade jävligt kul med och som man faktiskt tyckte om är en jävligt jobbig process och en jävligt jobbig separation. Och att tycka om någon och samtidigt känna att allt är försent och förstört är också en jävligt jobbig konflikt i mig att handskas med.
Jag vet ju att saker går över och att allt har sin tid så det är bara att tjuta vidare så blir det fint en dag. Jag vet att jag behöver tid ensam nu och att det kanske inte är så kul men det är en roll jag måste bli bekväm i så det är bara att greppa det och kötta på.
herregud vilket klyschit inlägg jaja det är skönt att skriva av sig lite ibland.
hoppas det kommer roligare och mer glädjefyllda inlägg snart ;)
hejs
Annars går väl livet och känslorna lite upp och ner just nu. Den dramatik som varit har börjat lägga sig vilket å ena sidan är skönt. Men det har också fått mig att tänka mycket och framförallt gett mig tid och plats till att känna efter. Det är så lätt att bryta upp för att någon gör en illa på något vis, det är lätt att ta på, men sen i efterhand känner man vad som verkligen gör ont. Hårda ord och fysiska medel är som sagt lätta att ta på och då även lätta att förlåta. Man kan säga och göra saker i stundens hetta som man egentligen kanske inte menar. Men att känna att den man är med varken tror eller försöker tro att man vill vara just där och då med den personen tar så sjukt mycket energi. Istället blir man testad gång på gång för att ens reaktion ska avgöra vart man står. Att vilja vara med personen dag ut och dag in räcker inte. Och ju mer man försöker hävda sig och ju mer kärlek man försöker ösa desto mer skit får man tillbaks och ännu mindre blir man trodd. Om någon inte kan ta emot min kärlek så är man väl fan inte värd den heller! Har insett att detta är det som gör så jävla ont. Att någon man faktiskt ville vara med och tyckte om inte kan se det eller vägrar och se det för att denne tar för givet att man flörtar runt på annat håll. Så till den gräns att han måste göra det själv för att jag gör ju det, eller mig vet man inte vart man har. Tillslut tar energin slut. När kärleken inte räcker till så finns inget mer jag kan ge tyvärr.
med dessa känslor har även tårarna kommit och det känns skönt samtidgt jävligt jobbigt. Att känna sig sviken av någon man hade jävligt kul med och som man faktiskt tyckte om är en jävligt jobbig process och en jävligt jobbig separation. Och att tycka om någon och samtidigt känna att allt är försent och förstört är också en jävligt jobbig konflikt i mig att handskas med.
Jag vet ju att saker går över och att allt har sin tid så det är bara att tjuta vidare så blir det fint en dag. Jag vet att jag behöver tid ensam nu och att det kanske inte är så kul men det är en roll jag måste bli bekväm i så det är bara att greppa det och kötta på.
herregud vilket klyschit inlägg jaja det är skönt att skriva av sig lite ibland.
hoppas det kommer roligare och mer glädjefyllda inlägg snart ;)
hejs
Kommentarer
Trackback